Första gången jag fick höra att jag borde gå ner i vikt var jag 14 år. Jag hade precis köpt ett par nya, utsvängda jeans, i storlek 40 och det var alldeles för stort enligt somliga.

Sedan dess har jag räknat steg och kalorier, provat piller och poäng, uteslutit det ena och det andra och svultit på 600 kcal om dagen. Och tränat. Yoga, spinning, simning, lyfta tungt och lyfta lätt, slalom, dans och roller derby. Men inte löpning, det funkade liksom aldrig några längre sträckor.

Jag matchade mina jenas med toppar i 34 men jag ansträngde nog mig bara inte tillräckligt. För då borde det ju hända något! Eller hur?

I ett feministiskt forum på nätet läste jag en annan kvinnas inlägg där hon skrev att hon hade en kvinnosjukdom som fick hennes ben att vara oproportionerliga mot överkroppen. Så jag snokade runt lite på hennes profil, som en gör, och såg då att hon delat ett inlägg från Svenska Ödemförbundet. Jag klickade mig vidare. Och grät. Av lättnad. Och av ilska. Mina proportioner, blåmärken, frusenhet och värk hade fått sin förklaring. Jag fann lipödem av en slump, i maj 2017.

Jag bestämde mig omgående att jag skulle operera mig. Det fanns inget annat på kartan. Under Kristihimmelsfärdshelgen hade vi varit ute och vandrat och jag fick till slut backa upp för uppförsbackarna på grund av smärtan i benen. Och så kunde jag inte ha det! Speciellt inte eftersom jag skulle åka på exkursion till USA och vandra ner i Grand Canyon och upp på San Fransisco Peaks under hösten. Så, jag bokade konsultation och eftersom den kändes bra, även operation och den 4 juli samma år opererade jag hela benen.

Sen följde en sommar av kompression och en resa till Färöarna för att testa benen, och jodå de verkade fungera finfint. Så dagen innan min 32-årsdag stod jag äntligen, på toppen av San Fransisco Peaks, 3 850 m över havet. Jag var den långsammaste, men så jäkla stolt över att jag faktiskt klarade det och att jag inte behövde backa upp. För jag vet att utan operation hade det aldrig gått!

Efter det har jag gjort ytterligare operationer då andra delar av kroppen också har varit drabbade. Men det jag har jobbat mest med de senaste två åren är framförallt min egen självbild. Body positive-rörelsen har blivit oerhört viktig då självhatet har varit starkt sedan tonåren. Jag har fortfarande svårt att acceptera saker med min kropp, men det är lättare nu. Det har också blivit väldigt viktigt att prata om lipödem. Att uppmärksamma denna sjukdom. För ju mer vi pratar om det desto mer normaliserat blir det och desto troligare är det att någon 14-åring någonstans i landet kan förstå att det inte är hennes fel och att hon inte behöver spendera livet med piller och poäng.

Ida

Läs fler patientberättelser om lipödem här: svenskaodemforbundet.se/patientberattelser/

Share This