Förra året fick jag äran att berätta om min ungdom fram tills då…
Men nu tänker jag berätta om hur Lipödemet påverkar mig idag och vad jag har lärt mig.
Varje dag är en kamp. Min hjärna vill göra så mycket. Men kroppen orkar inte. Varje gång jag blir påmind av att kroppen inte orkar, blir jag ledsen, besviken och självhatet tar över. Varför funkar jag inte som andra?
Varför ska min sambo behöva ta över vissa sysslor bara för att min kropp inte klarar av det? Varför ska jag undvika att göra saker bara för att min kropp säger det? Det är fan inte rättvist! Jag vill klara mig själv!
Men ibland lyckas jag stanna upp och säga till mig själv. Om jag mötte en person som var sjuk och inte klarade av vissa sysslor. Skulle jag vara lika hård mot den personen? Nej, troligtvis inte. Men varför är jag så hård mot mig själv?
Jag och sambon fick för oss, eller rättare sagt jag fick för mig att vi skulle tapetsera om i hallen. Ena dagen bestod av att dra bort all gammal tapet. Andra dagen.. Bestod av tårar, besvikelse och ilska. Min kropp var helt slut.
Min underbara sambo fortsatte och lyckades tapetsera hela hallen med lite hjälp av min pappa. Du kan tänka dig hur det kändes va? Hemskt.
Men så en dag kom jag att tänka på… Varför är känslan när jag lyckas göra något, inte lika stor som när jag misslyckas? Jo, därför jag låter mig inte känna den känslan. Så jag bestämde mig för att börja jobba på att se vad jag lyckas med istället. Men det är svårt.
Jag märker att ju mer jag peppar mig själv och ju bättre jag mår psykiskt desto mer ork får jag. Därför omger jag mig med sånt som får mig att må bra. Som exempel med tanke på att jag varit enormt kritisk mot min övervikt så följer jag nu olika kroppsaktivister på Instagram. Där vågar de visa upp sina kroppar. Hur än de ser ut.
Alla kroppar är vackra och duger som dom är. Det funkar självklart inte varje dag. Men det är som allt annat, man måste träna på att tänka på det sättet.
Andra saker som ger mig energi är min familj, min sambo, mina vänner, mina underbara katter och självklart min uteplats där solen skiner så vackert. När den nu vill hälsa på.Så för att sammanfatta min berättelse så kan jag säga att det ibland känns som två personer i min kropp. Hjärnan är en person och kroppen är en annan. Men som i alla folksamlingar måste man lyssna och respektera varandra för att få harmoni i sällskapet.
/Elin Lindgren
